Igår när jag och Ester tog vår sedvanliga kvällsprommis, tänkte jag på alla de som inte har förmånen att bo och leva som de drömmer om.
Jag är uppvuxen på landet (i vårt nuvarande hus), och har alltid trivts väldigt bra här. Så för mej har det varit en önskan och dröm att få fortsätta den livsstilen. Som jag nu har levt i, i många år.
Som vuxen och egenförsörjande (tillsammans med mannen) har vi nu bott i vårt hus i 18 år.
I alla fall... Under prommisen så kände jag verkligen hur otroligt tacksam jag är att få ha det så här.
Och då kommer en annan tanke, eller kanske fundering, brukar du tacka för de saker du har i ditt liv, eller tar du bara för givet?
Om man lever ett liv med mycket negativt runt sig, så är den magiska formeln att kunna se de små positiva sakerna ändå. Inte lätt. Jag vet.
Men om man lyckas vara glad för två, tre småsaker varje dag, så har man redan börjat vända spiralen uppåt.
Det behöver ju inte vara värsta djungeltrumman varje dag, det är oftast det lilla som gör det stora.
Man kan ju vara glad att man kan knyta sina skor idag också, glad för att vi har dricksvatten i våra kranar och glad över att ha förmånen att ha ett par glasögon när man behöver det.
(Det är för övrigt ganska stora saker, om man tittar ur ett världsperspektiv.)
Men jag menar att det inte måste vara glädje över det stora, som den senaste flotta bilen, bara för att grannen blir avis, eller den sista handväskan som kostade lika mycket som bilen.
Tänk på att livet oftast består av de små små guldkornen, som inte syns så mycket, men som är de små gyllene stunder som verkligen förgyller och berikar våra liv.
