De har funnits där under många år, kommit och gått lite då och då. Jag har funderat lite och tagit dem till mig men sedan har de flutit iväg med alla tankarnas tidvattensvåg.
Men sedan min resa till England, där jag på allvar har börjat utveckla mitt mediumskap, har dessa tankar kommit betydligt närmare.
De tankar jag har rör döden, livet efter detta, kontakter med jordlingar och så vidare...
Tex så går jag och funderar på hur mina nära och kära skulle ta kontakt med mig när de väl gått över?
Dessa tankar har snurrat så mycket i mitt huvud så idag frågade jag familjen rakt ut.
Och när jag gjorde det, så kände jag att det viktigaste var nog att få berätta hur jag skulle kontakta dom.
Det var det jag ville få fram utan skrämma skiten ur dem. För det är inte meningen, att skrämmas alltså.
Hur skulle du närma dig dina käraste från andra sidan?
Gunga på en lampa, vifta på gardinen, öppna luckor, flytta saker, eller vore det genom det vi mest saknar med dem vi mist, genom beröring?
Jag skulle pussa och krama på alla i min familj.
Till en början skulle jag göra det när de sover. Då är vi mest mottagliga, och då kan man ligga nära, viska ord och bara vara...
Varför håller jag då på med dessa tankar?
Jaa, ärligt talat så skulle det först och främst kännas rent för djävligt, om något hände och jag kallar mig medium och inte ens har pratat med min familj om detta.
Men mest tror jag att mitt "instrument" håller på att stämmas för att bli ännu vassare, ännu mera klarsynt, för att bli renare och klarare i min kommunikation med andevärlden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar