Att curla våra barn eller inte...

Vi är nog en hel del som får höra att vi skämmer bort våra barn. Framför allt genom att skjutsa dem hit och dit, så fort de ska någon stans.
Det är säkert helt sant i väldigt många fall.

Ibland känner jag mig träffad, men oftas inte.
Nog har jag skjutsat när grabbarna har kunnat ta sig till punkt B på egen hand.
Men jag skyller på att jag tog körkort sent i livet, och tycker det känns skönt att kunna hjälpa till när jag kan.
När jag inte kan eller vill skjutsa då tar de sig dit de ska på egen hand. Så helt hopplösa kan de ju inte vara.

En sak jag har märkt allt medan grabbarna vuxit, är att när de gick i byskolan som ligger 1 km bort kunde det ibland vara världens motstånd att gå/cykla "hela" den vägen.
Otroligt mycket gnäll i mellanåt.
Men nu när de först ska ta sig samma km för att ta sig till bussen, som skall ta dem till skolan som nu ligger betydligt längre bort, är det aldrig gnäll. Perspektiven förändras verkligen när deras egen omvärld växer.
Så helt söndercurlade kan de ju trots allt inte ha blivit.